Nu var det dags, äventyr 10 blev nämligen ett riktigt jävla skit-äventyr. Men allt kan ju inte vara helt toppen jämt!
För några veckor sedan hade jag ett antal möten i stan (alltså, äventyren äger rum hela tiden, jag hinner bara inte skriva om dem på studs… Tydligen har tremånadersbebisar inte kännedom om vikten av kontinuerligt flöde i blogginlägg). Mötena var dessutom dagarna efter varandra, på platser lite långt hemifrån (typ på andra sidan stan). Glad i hågen över att bli utsläppt från föräldraledighetsbubblan och för att jag inte är den som missar möjligheterna till ett nytt litet äventyr gav jag mig den på att cykelpendla till de där mötena. Det var i en av de där veckorna när vädret levde sitt eget liv helt utan hänsyn till mänskligheten.
För att göra ett långt inlägg kort… Jag försökte cykla. Med dubbdäck. Som slirade, körde fast, gled undan etc. Det var ett litet helvete.
Äventyrets höjdpunkter
- Jag kom fram dit jag skulle i tid.
- Nu har jag i alla fall testat att slira omkring på cykeln efter förlossningen. Stor höjdpunkt är att kejsarsnittet fortfarande sitter ihop.
Bästa med äventyret
Att jag inte behöver göra det igen utan kan välja att promenera nästa gång vädret är lika äventyrligt och jag ska ner på stan. Och, jag överlevde ju, och kroppen höll.
Äventyret rekommenderas för
Ja men alltså… Att cykelpendla är ju egentligen inte så dumt. Och att cykelpendla på vintern är faktiskt väldigt skönt, så länge en har bra dubbdäck och lite lagom varma kläder. Här i Östersund är det rätt många som cyklar på vintern, men i Stockholm var det en otrolig skillnad att få vara lite ifred på cykelbanorna vintertid!
Men! Jag vill avråda från att cykla för första gången efter en förlossning när en har bråttom, och det dessutom är snömodd från yttre rymden. Tips är istället att ta första cykelturen en dag när det är bättre väder och när du kan ta det lugnt.
insikter & utflykter 