Ni får ursäkta att inläggen kommer glest, det är helt enkelt bara för mycket på gång för oss alla tre i familjen just nu.
Hursomhelst, i förrgår var det internationella kvinnodagen och jag måste bara passa på… Alltså alla de kvinnor och mödrar före mig (oss) som fått ihop inte bara familjeliv utan också kamp för deras och våra rättigheter, vilka hjältar! Vi har här hemma haft några väldigt fina samtal om arbetsfördelning i hemmet med hjälp av den här guiden/checklistan, och trots att vi har det ganska jämställt så begriper jag inte hur jag ska hinna med livet tillsammans med ett barn. Att bara hinna med besök på BVC, att inte vara nedkräkt och att få mat i magen på mig själv är ibland övermäktigt…
När jag då tänker på dessa historiens queens så fylls jag av en sån orolig tacksamhet och kärlek för allt de gjort. För att jag har de möjligheter jag har. Att de har orkat! Att de fortsätter att orka!
Det är så himla tydligt att det finns en bit kvar att gå, inte minst nu när jag blivit förälder (tillsammans med en snubbe dessutom). Men ändå, jag får och KAN jobba, och A kan och VILL vara pappaledig, bara det att vi bägge kommer att rösta – det hade inte varit en självklarhet för 100 år sedan, att vårt barn får ha på sig vilka kläder som helst (för nästan alla), och också att barnet förhoppningsvis kommer veta att alla möjligheter ligger öppna för framtiden.
Tack!
insikter & utflykter 