Så har årets sista dag kommit. Vilket år! När jag tänker tillbaka på 2017 så känns det som ett sånt där barndomsår som liksom aldrig tar slut. Ett år där tio veckors sommarlov liksom är oändligt långt. Bara det att året inte direkt bestod av sommarlov…
För mig har 2017 verkligen inneburit förändring. Jag flyttade tillbaka till Östersund och har hunnit med att jobba på inte bara ett utan två superspännande jobb/projekt och har dessutom haft en hel del uppdrag som egenföretagare. Plus varit arbetslös där emellan. Och är arbetslös nu igen (rent tekniskt). Hela första delen av året var sambon kvar i storstan och vi for de nästan 60 milen fram och tillbaka otaliga gånger, vilket var en smula krävande (och dyrt!), och under året har vi varit med om flera sjukdoms- och dödsfall i familjen. Kort sagt – så jävla tungt! Hela första halvan av året kändes faktiskt mest som ett enda stort slit. Och sen mitt upp i allt flyttade ett litet liv in i min mage! Nog för att det var ett litet mirakel, men det var också helt nytt och jättekonstigt… Att inte orka ut på skidtur, att må ohemult illa på morgnarna, att ha så låga järnvärden att jag höll på att svimma av minsta lilla, få mördande ont i höfterna i flera veckor av en liten ynka fjällvandring, och sen bli så stor och tung att ungefär ingenting gick att göra (varken sova eller snöra på sig skorna). Och jag som aldrig fått barn innan hade ju ingen aning om det faktiskt skulle vara värt det!
Så här i slutet av året kan jag tycka att hälften hade varit nog…
Jag har så många gånger tänkt att jag borde blogga mer, att jag behöver komma ut på fler utflykter och äventyr som jag kan skriva om och det var först när jag la upp bilden här nedanför på instagram som jag liksom fattade att det har pågått det rätt redigt äventyr inne i min kropp. Och då är det nog faktiskt helt okej att inte vara ute på tur titt som tätt. 2017 bidde helt enkelt inget utflyktsår i den friluftsiga bemärkelsen.
För mig har 2017 verkligen varit ett år som kastat mig mellan liv och död, fram och tillbaka, gång på gång. Jag har försökt se det som något som liksom hör till livets gång, något som en behöver lära sig att leva med och acceptera. Jag har försökt hitta lugn och kärlek i det.
Men seriöst, livet må vara spännande, men döden suger! Det finns enligt mig ingenting positivt eller kärleksfullt med cancer. Och när livet är jobbigt och mörkt och ett helvetiskt slit så är det just bara så. Och visst, det går över och förändras och en lär sig leva med det, men det suger fortfarande!
Det jag framförallt lärt mig i år är att en ibland måste anpassa sig efter hur livet (och döden) härjar fram. Och då menar jag anpassa sig så att en själv fortsätter att må okej bra, trots härjet. För mig har det nog framförallt inneburit att hela tiden försöka hitta någon typ av utevistelse som funkar utifrån hur situationen sett ut. Jag blir mer och mer övertygad om att vara ute i ljuset och luften inte bara är najs utan typ räddningen, även om det ”bara” är att vagga runt parken i tio minuter eller att be sitt sällskap om hjälp så att en faktiskt kommer både upp på OCH ner från fjället.
Och sen avslutningsvis måste jag ju säga någonting positivt om den lilla krabaten som flyttat in hemma hos oss. För åter har hela livet satts på ända, men just den här förändringen känns mer lovande och spännande inför framtiden. Ett helt livs levande tre veckor gammalt barn – mitt barn!!! – ligger liksom och sprattlar och jollrar PÅ mig när jag skriver detta, och det är nog det coolaste jag någonsin kommer vara med om!
Så, tack och ajöss till kaoset 2017… Nu tänker jag (och hela min lilla familj) blicka framåt mot 2018. Förhoppningsvis blir det lite färre liv-och-död-förändringar, och många fler utflykter (men mer om det i ett kommande inlägg)!
Hoppas att du har en härlig nyårsafton och att du hittar lagom utmanande utmaningar för just dig för det kommande året!
insikter & utflykter 