Att anpassa sig till en ny vardag är inte hur lätt som helst alltså… Nytt just nu är inte bara nytt jobb, nya familjesituationer, nygammal sambo, nytt (egentligen restaurerat) kök, utan också ny kroppsform. Jag har haft så många idéer och drömmar om den här hösten, men i vanlig ordning jobbar jag för mycket, sover för dåligt och helgerna rinner mellan fingrarna. Misstänker att jag inte är ensam om detta. Misstänker att jag inte heller är ensam om att undra vad som egentligen hände av sommaren… 1 september låg det plötsligt fullt av gula löv på gatorna här i Östersund, och jag insåg att det som skulle varit sommar verkar vara över. Buhu!
Men misströsta icke! Hösten är ju den bästa fjälltiden! Det jag klurar mest på nu är hur tusan en ska ta sig ut på fjället eller in i skogen med den här magen! Egentligen hänger ju magen mest med, men den är ju liiite tung alltså. Och benen är korvar och kommer knappt ner i skorna, och rent allmänt kostar det tydligen på i järndepåer och annat att bygga en annan människa i sig…
Jag har egentligen förberett ett superpeppigt inlägg om hur magiskt det är att kroppen klarar så mycket och vad fantastiskt det är när en lyssnar på sin kropp, inspirerat av min hittills enda ”löprunda” de senaste halvåret. Men alltså. Jag saknar min kropp. Jag saknar möjligheten att bara kunna dra ut och göra det jag normalt brukar kunna göra. Jag saknar att kunna resa mig upp ur sovsäcken/sängen/soffan utan att frusta som en flodhäst och behöva rulla runt tills tyngdpunkten får någotslags fäste för att ta sig upp. Jag saknar att kunna gå på dass ifred utan att någon där inne ska försöka hjälpa till genom att sparka på tarmarna. Jag saknar att få se ut som en normal människa som folk inte kommer med en massa tips och råd och kommentarer och egna erfarenheter och andras erfarenheter och ”klokskaper” bara föratt till (utan att jag bett om dem), alternativt tar på (!!!).
Alltså, visst är det spännande också. Och ibland några små korta stunder hänger jag med den här korven som trycker och sprattlar inne i min kropp och vi har det ganska mysigt. Och jag längtar så efter att få träffa den och lära känna den och längtar efter att vi ska få lära oss av varandra, och hitta på äventyr tillsammans!
Så nu drömmer jag istället om vintern, och vårvintern ❤ Och inbillar mig att det är tusen gånger enklare att släpa runt på ett barn utanför kroppen än innanför (snälla säg att det är så!!!).
Ni som vet och kan, please hit me med era bästa tips för mesta möjliga livsnjut kombinerat med grossess! De behövs verkligen för de här återstående 10 (eller snarare kanske 12) veckorna!
insikter & utflykter 