Gick lite vilse 

Nyligen var jag ute på en morgonlöprunda, som istället blev en gåvilse-promenad. Och därför tänkte jag skriva lite om detta med att vara på villovägar.

Alltså, en kan ju gå fysiskt vilse, men också gå vilse på ett mer mentalt plan. Till viss del kan jag känna att jag gjort det det senaste året, vad hände av alla härliga idéer och drömmar och insikter som jag fick under mina tre månader på tur? Men så kommer jag på att om en inte går vilse ordentligt så är det rätt svårt att hitta rätt väg till slut! Det är ju sånt som händer i livet, en har en plan, missar kanske planen till viss del och måste sen göra en ny plan så att en hittar till målet (om nu inte det har flyttat på sig under tiden…). Men det var faktiskt inte det jag tänkte skriva om idag.

Jag tycker nämligen att det är lite lyxigt att gå vilse. Att hitta något nytt som jag inte har sett eller upplevt förut. Att ge mig ut och pröva. Se var jag hamnar. Det är få ställen i Sverige där jag upplever att det skulle vara farligt eller obehagligt att inte veta exakt var jag är. Det finns oftast bra uppfång (som ett ”staket” i terrängen som en kan hitta tillbaka med hjälp av, t.ex. en vandringsled, en väg, ett vattendrag eller liknande) oavsett i vilken riktning en går. Det värsta som kan hända är väl att en får gå ganska så mycket längre än en tänkt från början bara. Så länge en har kläder efter väder och ett gott humör så klarar vi människor mycket mer än vi tror.

Dessutom tycker jag att vilsegående tvingar mig att vara mer i nuet, och det är ju en bra grej! Jag brukar börja med att gå vilse med flit, genom att testa en ny väg bara. Och sen kanske jag bara går samtidigt som jag börjar tänka på nåt annat ett tag, tills jag kommer på att jag är lite lagom vilse. Och sen måste jag verkligen fokusera, tänka efter, känna på sol och vinddrag och knyta ihop gatuadresser eller andra riktmärken för att hitta hem. Och så tvingas jag att jobba med tilliten till mig själv. Jag får chansa, lita på att jag har en bra känsla, ibland är det rätt håll och ibland är det fel och då måste jag vända och tänka om! Bättre mindfulnessövning går knappt att finna 🙂

DSC_1235
Ibland verkar även vägarna gå vilse! © Nina Österlöf

Ska tilläggas att det är att rekommendera att ha med sig antingen ett gott orienteringssinne (hos sig själv eller i en kompis), alternativt någonslags gps-funktion (typ telefon) om en planerar för att gå vilse på bästa sätt. Är en ovan vid att gå vilse skulle jag också rekommendera att börja i närområdet, så att en känner igen vägarna eller byggnaderna eller träden som ska ”fånga upp” en. Och så är det bra att ta med lite fika, om vilsegåendet blir alldeles för långt 😉 Och undvik gärna att gå vilse i fjällen eller i djupa skogar, om det inte är dina hemmatrakter. Eller, det är dumt att börja där i alla fall…

Vad tycker du om att gå vilse? Är det läskigt eller skönt? Vilken är din bästa gått-vilse-historia? Går du mest fysiskt eller mentalt vilse? Dela gärna med dig ❤

Ha en härlig helg!

2 reaktioner till “Gick lite vilse 

  1. Jag går betydligt oftare vilse mentalt än fysiskt. Har ett himla bra lokalsinne och skulle jag gå vilse här vore det ett fjällräddningsuppdrag. Onödigt stort pinsamt pådrag… men tycker jag får samma upplevelse av att bara gå på upptäktsfärd. Av oplanerat gående och av gående utan syfte annat än att gå.

    Mentalvilsenhet tycker jag är värre. Vad är mitt syfte med mitt liv? Vad vill jag? Prisoriterar jag rätt? Där är det svårt att hitta hem utan hjälp utifrån. Man ser ju sällan staketen, gatorna eller vattendragen som ska fånga upp en. Tillslut upplever jag att man helt enkelt kramar ett träd och väntar på att någon ska passera förbi som man kan fråga.

    Gilla

    1. Haha, ja det kanske vore lite pinsamt om fjällräddningen blev inkallad. Bra att undvika! Kanske är det egentligen upptäcksfärd jag menar, med ett litet lagom inslag av att inte riktigt veta var en är 😉

      Vad gäller det mentala så tänker jag att det också är rätt najs. Hur skulle en annars veta att en är påväg? Och jag tror ju att vi på något sätt ändå har uppfången där, kanske som en känsla i magen att ”det här är fel”, eller att en sover dåligt, eller mår allmänt osoft. Det ser jag som uppfång i själen, kroppen säger ifrån åt huvudet typ.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close