I magen

DSC_1010_2

Det här är min mage. Eller, det är min mage för några veckor sedan. Jag tog bilden för att skicka den till en kompis. Den enda anledningen till det var för att det bodde någon där inne. Denna någon var (som tur är!) inte en mask eller en encellig organism, utan en liten potentiell människa. Och jag skriver bodde, för för en dryg vecka sedan fick vi reda på att den där inne inte lever längre. Så istället för att berätta om det jag trodde skulle bli mitt nästa äventyr, tänkte jag skriva lite om planer. Och om äventyren som är äventyrliga på ett helt annat sätt än det en tänkt.

Dagen (och hela veckan efter) då jag och min sambo fick reda på att någon hade börjat gro i magen var chockartad. Det var inte något vi hade planerat och det satte verkligen livet och tillvaron på sin spets. Sambon hade precis bytt jobb, och jag hade i månad efter månad tackat nej till en tillsvidareanställning. Dessutom började sommaren närma sig och vi pratade en del om vad för olika utflykter vi skulle hitta på framöver. Jag hade börjat träna inför ett fjällmaraton, som jag snabbt insåg skulle bli svårt – för att inte säga dumt – att genomföra i vecka 17… Det tog några veckor att ens vänja sig vid tanken på att vi skulle kunna bli föräldrar, och att sen fatta beslutet om att vi faktiskt ville bli det var inte helt lätt. Men när beslutet var taget så började vi längta. Längta efter det totala livsomvälvande äventyr som vi misstänkte att ett litet barn skulle kunna innebära. Drömma om hur livet skulle se ut om ett halvår, om ett år, om flera år. Var skulle vi kunna bo, hur skulle bebisen få plats, skulle den vara en reko typ och vilka skulle vi själva bli? Det var längtan och kärlek blandad med några ganska stora smulor total skräck.

Efter ett tag kom också en stor tillförsikt och ett slags lugn i att nu har livet valt väg och det är upp till oss att åka med. Den känslan var för mig nästintill gudomlig. Min kropp var tagen i besittning och från och med nu var det bebisen och livet som bestämde över mig (inte bara mentalt utan även rent fysiskt med en trötthet från yttre rymden, illamående som dök upp närsomhelst och diverse andra krämpor som tydligen hör graviditeter till). Det var jobbigt som fan, men också otroligt häftigt. Som genom ett trollslag slutade jag oroa mig eller ens bry mig över vissa huvudbryn, och fick istället både kraft och fokus för att lösa det som faktiskt spelar roll (mat, tak över huvudet, en trygg inkomst och goda relationer till fina människor).

Jag såg så SJUKT mycket fram emot att berätta för er och hela världen om vårt nya äventyr som inte bara upptog mina tankar utan också faktiskt på fullt allvar grodde i mig. Jag längtade så efter att få ta med den där ungen på utflykter i naturen, att lära den allt jag kan, och såg också fram emot alla de äventyr det här barnet skulle (troligen på gott och ont) erbjuda mig.

Men så kom oron – tänk om nåt händer?!? Vi hade berättat för våra vänner och familjer ganska tidigt, och även för mitt jobb. Jag snurrade in mig i tankarna att vi kanske har jinxat det, vi kanske ska sluta berätta för folk, det kanske är bäst att vänta till den där veckan när missfallsrisken går ner… Sen kom det en liten skvätt blod och jag totalfreakade. Hjärtat frös till is och hela tillvaron stannade till. Men vi fick bra hjälp av vård och vänner som vänligt men bestämt berättade för oss att det är vanligt och helt normalt och ingenting att vara orolig för och sluta för i helvete googla och kolla på familjeliv! Men jag var ändå orolig. Kanske för att jag visste med någonslags intuition, kanske för att alla blivande föräldrar är oroliga.

Och så fick jag gå till doktorn för att stilla min oro. Det var bara därför jag gick dit, och alla försäkrade mig om att allt är fullt normalt. Men. Där fanns inga hjärtslag. På den svartvita skärmen fanns ingenting. Det var ingen aktivitet i magen. Vår bebis skulle inte bli nån bebis längre.

Återigen chock. Total andnöds- och ögonsvartnande chock. Mindre än två månader efter den senaste livsomvälvande chocken. Nu var läget tillbaka på noll, fast ändå helt annorlunda. Istället för ett äventyr i form av en bebis, blir äventyret nu att hantera att livet måste vara utan den där bebisen – som inte ens har hunnit finnas (mer än helt osynlig för omvärlden i min mage). Ett minus ett kan omöjligt bli noll, liksom. 

Mellan skov av hopplös förtvivlan och hjärtskärande sorg så hittade jag efter några dagar en ny längtan, så enkel som att jag bara längtar efter en ny plan. Att sörja, och att sen sakteliga gå vidare. Samtidigt som drömmen om just den här bebisen bleknar och försvinner så känner jag dessutom en slags lättnad. Kanske var det inte tid för vår skrutt just nu. Kanske var hen sjuk, kanske skulle hen inte klarat av det liv som väntar utanför min mage. Självklart går tankarna också i banor om att försöka igen, men litegrann fasar jag inför tanken. Vad är det för värld jag kan erbjuda nästa generation? I vad för samhälle ska de växa upp, och vilka värderingar ska forma deras liv? Kommer det bli fyllt av kärlek och natur, eller terror- och klimathot? Att våran bebis inte kommer att födas och bli ett barn ger på ett sätt ett litet skönt andrum – vi har nu fått möjligheten att tänka efter ordentligt – vad vill vi ha av livet och vad vill vi erbjuda och bli erbjudna i framtiden? Det känns nästan fysiskt hur liksom livsvägen bara fortsatte rakt fram men att tillvaron svängt av och hittat nån annan väg, som säkert också kommer leda någonstans, bara det att jag inte visste om att avtagsvägen fanns där.

Så från att jag trodde att jag skulle skriva om träning inför ett fjällmaraton, till att jag trodde att bloggen skulle handla om typ hur en fjällvandrar med en växande mage och löser framtida blöjbyten i tält, blir det nu kanske några bilder från en rätt oplanerad semester. Och sen kommer något annat.

Karln min pratade med sin vän som hade sagt något om att livet är fullt av ändrade planer. Och det är ju så. Vad vore livet utan ändrade planer? Inte så vidare värst mycket. Det är ju de ändrade planerna som tvingar oss till nya utmaningar och ger oss möjligheten att växa. Även fast det känns genomklyschigt att skriva det… Mitt i de här kraschade planerna så har jag fått möjligheten att växa, och hitta en annan väg igen. Det blir spännande att se vilken väg det blir! 

3 reaktioner till “I magen

  1. Men niiina! 😥 så väldigt väldigt tråkigt. Jag tänker på dig och är ledsen med dig! Men som vanligt är dina reflektioner så kloka, tänk värda och du kommer komma ut starkare än någonsin. På andra sidan. Om en stund.

    Gilla

  2. Alicia Grönlund Heikkilä 16 juli, 2016 — 17:05

    Klokaste Nina. Du berör genom att själv vara berörd. Stor och varm kram till dig! 💓

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close