Gränser

I morse lyssnade jag på en så otroligt bra meditation om gränser och kände spontant att så här i civilisationen är det så himla viktigt att lyssna på och behålla sina gränser. Att ha respekt för sina och andras gränser. I alla fall för mig. Men det är lätt att glömma bort. Hela tiden verkar saker och personer ständigt pocka på och vilja testa var de där gränserna går, eller så kanske vi bara missar att känna av varandra.

Och så började jag fundera på hur det är med ens egna (mina egna) gränser när en (jag) är på utflykt. Jag upplever att jag får mycket mer personlig space av mina medmänniskor som jag möter ute på tur, något som för mig är superskönt (även om jag ibland helst skulle vilja kasta mig över första bästa medutflyktare och bara KRAMAS – efter brist på flera veckors fysisk beröring). Samtidigt så flyttas gränserna rätt ordentligt sett till vad vi pratar om… Jag berättar ju inte direkt för folket på den knökfulla tunnelbanan vart jag ska under dagen, eller vad för mat jag har ätit och vad för effekt det har givit på mina tarmar, men längs en led på fjället eller vid en kobbe i skärgården kan jag gärna stanna och prata om just detta, länge!

Jag tänker också att behovet av gränser kanske flyttas lite beroende på hur ”trångt” det är. Där vi känner oss trygga och där vi vet att våra gränser respekteras, där kanske de personliga gränserna kan vara lite mer flytande än i miljöer där en kanske känner sig hotad eller pressad på olika sätt.

För mig verkar det som att den här veckan kommer gå till historien, den har än så länge varit fylld av all möjlig tumult, både sånt som känns roligt, och sånt som känns otroligt tungt. I sånna situationer är det kanske både extra viktigt, och extra lätt att glömma bort, att ha den där respekten för gränserna.

DSC_1350 (1)
Ålandshav i skymning, allt annat än gränslöst. ©Nina Österlöf

I helgen var vi över en annan gräns, nämligen den finska, på Åland (alltså, vad nära det är från Stockholm! Superenkelt och billigt och snabbt att resa dit, och vilken spännande miljö!!!) och övade på vad jag kallar ”plaskövningar i kajak”. Min snubbe är nämligen typ världsbäst på allt vad paddling heter och jag vill kunna ge mig ut på utflykt tillsammans med honom som som ska vara roliga för oss bägge, och då gäller det för mig att öva upp skills med t.ex. självräddning. Så vi ”badade”.

Att sitta fast i en kajak och medvetet luta sig över kanten för att bara sekunder senare hänga under kajaken med näsan fylld av det kalla vattnet och sen – utan panik – försöka ta sig upp/ut, det är också ett jävla gränstestande för mig. Nyttigt men hemskt jobbigt! Tyvärr var jag både för blöt, kall och förskräckt för att hinna med att ta några bilder på spektaklet så ni får nöja er med denna, när jag frenetiskt försökte få upp värmen i dunjacka en stund efteråt.

DSC_1363 (1)

Hoppas du får en härlig dag! Och har du några egna reflektioner/funderingar om gränser på utflykt och ”hemma i stan” så skriv gärna en kommentar!

PS. Hur bisarrt är det inte att det år 2016 är lite som en lyx att kunna fundera över sina egna gränser? Rätten till mitt utrymme och min kropp. Det borde vara en mänsklig rättighet, men just precis nu kränks den gång på gång framförallt för kvinnor runt om i världen. Skandal.

Politik

Jag har tidigare alltid sagt och tyckt att ALLT är politik, och det tycker jag egentligen fortfarande. Men någonstans i min utbildning eller i och med det här bloggandet (eller är det kanske stadsboendet?) så tycker jag det har blivit svårare att uttrycka mig i olika frågor. Jag tänker att ”det vill ju folk inte läsa om” eller ”sånt kan jag ju inte säga till mina kunder/kollegor för det vore ju olämpligt” eller ”har jag verkligen tillräckligt med vetenskapliga belägg för att stå för detta” etc.

Alltså, så himla dumt! Genom att försöka anpassa mig till något jag egentligen inte vet, så lägger jag ju bara band på den där fantastiska inneboende förmågan som jag har, kalla det moralkompass eller intuition eller vanligt jävla hyfs, eller trams (om du inte håller med mig). I en tid som blir bara galnare så måste vi ju vara ännu tydligare med vad vi tycker och tror på (vi som tycker annorlunda än de rådande politiska strömningarna framförallt, tänker jag). Eller, ja… En behöver ju inte gorma och skrika om sånt en har noll koll på (och kanske inte heller tolkningsföreträde i), lite påläst borde en ju va. Men att inte säga nåt alls, till förmån för att låta vanvett ta mer plats och bli någonslags norm, det är inte vettigt. Och, en viktig sak i detta – en kan alltid lära sig mer och kanske ändra sig framöver!

Så, skärpning. Sluta håll tyst (detta säger jag till både dig och mig)!

Här kommer så en liten uppradning över politiska saker som jag vill ryta ifrån om just nu:

Kolonisationen och den eviga exploateringen av Norrland (och kanske generellt glesbygden). 
Härligt att det börjar sjuda igen. Jag är chockad över okunskapen jag möter ibland, och Clara Lidström sammanfattar och förklarar väldigt bra här. Jag kan också rekommendera vidare läsning och lyssning om en typ googlar Po Tidholm, norrlandspodden och boken Norrland är bara några exempel.

OS och brudarna. 
Vilka fantastiska idrottare som varit med i OS! Jag satt som klistrad igår vid fotbollsfinalen. Tyvärr verkar sportkommentatorer och journalister inte riktigt hunnit slipa in sig på att det är 2016, och vissa kommentarer får bara inte passera obemärkta. Kolla in till exempel supersnippan eller A mighty girl på facebook för att förfasas och organiseras!

Tiggeriförbud och ”den svenska modellen”.
Märker vi inte att gränserna har flyttats låååångt nu? Jag saknar det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter, om att krig är bajs och att vi har upprättat ett ekonomiskt system som är så brutalt orättvist och uppenbarligen inte fungerar. Vi har en jord. Vi har folk på jorden. Vi behöver dela med oss och se till att folk är nöjda (att vara nöjd går rätt emot hela idéen om kapitalism, så självklart pratar vi inte om detta…). Kortsiktiga lösningar i form av stängda gränser, osofta ändringar i asyllagarna, förbud mot tiggeri etc. skapar enligt mig mest bara skillnader på folk och folk. Det går inte att påstå att tiggarna ska skaffa jobb istället, för vilka jobb är det, och hur fan ska de få de jobben? Jag har svårt att få ett jobb, trots eoner av högskolepoäng och en stabil bakgrund i svensk medelklass. Ständigt försvinner jobb till förmån för effektiviseringar, vilket krävs för att den exponentiella tillväxten ska fortsätta. Alltså hallå! Koppla samman saker!!! För vidare läsning rekommenderar jag den här artikeln. Och typ vilken skolbok som helst i historia skriven efter 1945…

Tågen… 
Men det tog jag ju upp i förra inlägget… Det handlar ju också om folket på glesbygd och i Norrlands rätt till samhälleliga funktioner. Jag fick förövrigt en kommentar om att det vore omöjligt att planera arrangemang med hänsyn till tågtider p.g.a. osäkerheten med tågens förseningar. Alltså, jag förstår oron. Men då måste ju de som arrangerar event och anpassar sig till tågen ställa de kraven på trafikverket. Tågen har ju ingen press på sig att komma i tid om ingen reser med tågen. Vi/de som bor utanför storstäderna betalar fortfarande skatt (ofta mer än de i städer), vi är fortfarande del av samhället, vi har fortfarande rättigheter och vi måste bli lyssnade på. Jag skriver vi för att jag kan skriva vi, varför vill jag inte gå in på för då kommer väl skatteverket och flåsar mig i nacken…

Hm. Det får räcka för nu🙂

Som på räls. Eller inte…

Jag skulle vilja mana till nånslags revolution tror jag. Jag vet bara inte riktigt hur…

När vi for på semester så var det helt otänkbart att vi skulle resa kollektivt. Varför? Jo för att det är alldeles för dyrt och alldeles för oflexibelt.

Nu i september skulle jag vilja resa till Östersund för att hälsa på några vänner och fixa med lite annat. Men, jag kanske inte kan göra det. Varför? Jo, för det är alldeles för dyrt, tidskrävande och de enda möjliga resorna är på dagar då mina vänner inte kan träffa mig.

Senare i september har jag blivit inbjuden på ett stort företagsevent i Jämtland. Jag tänkte givetvis resa dit med tåg, men det är dyrare än flyget, och till min stora förvåning har arrangörerna anpassat eventets tider till flygen, så tåget kommer fram för sent etc…

Ännu senare i år ska jag gå på en kurs uppe i Norrbotten. Men! Det är omöjligt att boka biljetter dit för ”något har blivit fel” på SJs hemsida. Om och när jag kommer fram till kursen är än så länge oklart, och jag misstänker att detta kommer resultera i i alla fall en sak – det blir dyrt.

Jag blir helt rosenrasande! Hur kan detta ypperliga transportmedel få vara så helt ohemult krångligt att resa med???

wpid-wp-1434406027497.jpeg
Att ta cykeln på tåget är ju en ruskigt bra grej. Det får en göra i Danmark, och i Skåne. Men typ inte alls i övriga Sverige… © Nina Österlöf

Tåget är överlag HELT överlägset som transportmedel i vårt avlånga land. Det är bekvämt, relativt snabbt, har låg miljöpåverkan, och förutom att vagnarna och rälsen ibland måste tas omhand så ligger ju spåret där, det är bara å kör! Ändå är det som att den svenska järnvägen succesivt försöker utplåna sig själv. Hopplöst att boka, prissättningen saknar rim och reson, och allt för ofta upplever resenärerna att underhållet är dåligt skött.

Seriöst, varför ska jag betala mer än dubbelt så mycket för en resa som är 6 ggr så lång och sjujävla obekväm i ett svettigt tåg, på tider som är helt hopplösa för det jag ska göra, när jag skulle kunna välja att t.ex. flyga? Jag gör det, gång på gång på gång, men jag undrar ständigt varför. (Eller, jag vet varför, det är för miljön. Utan undantag. Jag kan inte med något samvete i behåll välja flyget, och det är den ENDA anledningen till varför jag tar tåget).

DSC_2113
Det är sjukt najs att kunna resa och sova samtidigt! Mitt tips är att välja sovkupé om en har råd – mycket bättre sömn! (Katastrof att inte liggvagnarna håller samma standard…) © Nina Österlöf

Ah, skönt att få det ur mig. Och med det sagt vill jag rikta nästa känga till: de som arrangerar event och kurser på olika platser i landet, UTAN att främja tågresandet. Det borde ju vara en självklarhet att få sina besökare att lägga sina stålars på tågtrafiken, hur ska den annars ha möjlighet att utvecklas? Inte minst om besökarna är bemedlade företag… Det är ju väldigt lätt att t.ex. anpassa en veckas företagsevent till när tåget kommer fram. Så får de som flyger vänta och de som tar tåget kan komma fram i tid. Inte det minsta svårt! Eller se till att avsluta eventet så att folk hinner hem med något rimligt tåg istället för att de ska tvingas ta den sämsta tågförbindelsen med tusen byten och hållplatser längs vägen. Till exempel.

Är det så att allmänheten har gett upp hoppet om tåget? Att det skötts för dåligt från typ samtliga instanser (krångligare ansvarsförhållanden verkar en få leta efter…) under för lång tid? Eller har folk bara inte tänkt?

Ja, det är tyvärr skitjobbigt att åka tåg ibland (inte alltid, ibland går tåget faktiskt som på räls!) men om DU inte gör det, hur ska det då någonsin bli bra? Om DU inte klagar hos politiker, företagen som kör tågen, och alla de arrangörer av diverse evenemang, hur ska det då någonsin börja fungera bättre?

Förstår ni min frustration? Håller ni med? Har ni nåt tips på hur jag ska driva min tvåeggade kampanj? Skriv en kommentar!❤

wpid-wp-1438849691718.jpg
Båt, också ett bra transportmedel, om än skitjobbigt om en måste ro själv😉 © Nina Österlöf

Spretiga tider = spretigt inlägg

Tusen tack för alla fantastiskt fina kommentarer i samband med det förra inlägget! Det värmer, och det är på ett märkligt sätt förvånande hur många som det visar sig ha varit med om samma sak. Tack för att ni berättar!

Jag har fått för mig att ni som läser helst vill läsa om nya utflykter, men just nu är livet ganska uppochner, och då blir det insikter jag kan bjuda på, så håll tillgodo!

En person sa en gång till mig att det är märkligt med just missfall och även utbrändhet, för det är sånt som ingen talar om – förrän en själv råkar ut för det. Då har plötsligt varenda kotte varit med om detsamma. Och jag håller med. Det är konstigt att det är så, att vissa saker som egentligen är galet vanliga, inte pratas om. Min gissning är att det kanske beror på någon slags skam, eller rädsla för att inte bli uppfattad som ”vanlig”. Jag har då aldrig sagt till en eventuell framtida arbetsgivare att jag varit utbränd. Det är något jag hållt väldigt tyst om, ofta i flera månader efter att kontraktet är påskrivet. Varför? Jo men det är väl självklart, jag är ju skiträdd att inte få jobbet!

Nu när jag tänker på det, tycker jag att den upplevelsen egentligen borde vara något att sätta typ högst upp på CVt. Jag har engagerat mig och brunnit så hårt för något att jag tillslut tog slut. Och i och med det har jag också tvingats lära mig var mina gränser går och hur jag ska ta hand om mig själv på bästa sätt för att inte hamna där igen. Dessutom har jag fortsatt engagera mig och brinna för samma saker, på ett mycket bättre sätt sedan dess. Snacka om SJUKT bra kunskaper!!!

Att ha fått missfall kanske inte hör hemma på CVt på samma sätt… Men ändå, är inte poängen med livet att samla på sig massor av upplevelser som i slutänden gör en… ja vaddå?? Lite klokare? Tryggare? Bättre? Äldre😉 ?

Jag är inte tillbaka som jag var innan utbrändheten, jag är istället en nyare version av mig själv som på ett enligt mig bättre sätt kan handskas med stress, press och mina egna tankar och känslor på ett mer hållbart sätt. Och jag har inte gått vidare från missfallet, för även fast sorgen sakta minskar så finns den där, och det fina är att jag får lära mig att leva med den. Det är det som gör mig till mig, och det är dina upplevelser som gör dig till dig – magiskt!

Så, här kommer en liten bildkavalkad från vår helt fantastiska Norgesemester. Vill du ha tips på bra semester, fylld med lite av allt – far till Norge!

I magen

DSC_1010_2

Det här är min mage. Eller, det är min mage för några veckor sedan. Jag tog bilden för att skicka den till en kompis. Den enda anledningen till det var för att det bodde någon där inne. Denna någon var (som tur är!) inte en mask eller en encellig organism, utan en liten potentiell människa. Och jag skriver bodde, för för en dryg vecka sedan fick vi reda på att den där inne inte lever längre. Så istället för att berätta om det jag trodde skulle bli mitt nästa äventyr, tänkte jag skriva lite om planer. Och om äventyren som är äventyrliga på ett helt annat sätt än det en tänkt.

Dagen (och hela veckan efter) då jag och min sambo fick reda på att någon hade börjat gro i magen var chockartad. Det var inte något vi hade planerat och det satte verkligen livet och tillvaron på sin spets. Sambon hade precis bytt jobb, och jag hade i månad efter månad tackat nej till en tillsvidareanställning. Dessutom började sommaren närma sig och vi pratade en del om vad för olika utflykter vi skulle hitta på framöver. Jag hade börjat träna inför ett fjällmaraton, som jag snabbt insåg skulle bli svårt – för att inte säga dumt – att genomföra i vecka 17… Det tog några veckor att ens vänja sig vid tanken på att vi skulle kunna bli föräldrar, och att sen fatta beslutet om att vi faktiskt ville bli det var inte helt lätt. Men när beslutet var taget så började vi längta. Längta efter det totala livsomvälvande äventyr som vi misstänkte att ett litet barn skulle kunna innebära. Drömma om hur livet skulle se ut om ett halvår, om ett år, om flera år. Var skulle vi kunna bo, hur skulle bebisen få plats, skulle den vara en reko typ och vilka skulle vi själva bli? Det var längtan och kärlek blandad med några ganska stora smulor total skräck.

Efter ett tag kom också en stor tillförsikt och ett slags lugn i att nu har livet valt väg och det är upp till oss att åka med. Den känslan var för mig nästintill gudomlig. Min kropp var tagen i besittning och från och med nu var det bebisen och livet som bestämde över mig (inte bara mentalt utan även rent fysiskt med en trötthet från yttre rymden, illamående som dök upp närsomhelst och diverse andra krämpor som tydligen hör graviditeter till). Det var jobbigt som fan, men också otroligt häftigt. Som genom ett trollslag slutade jag oroa mig eller ens bry mig över vissa huvudbryn, och fick istället både kraft och fokus för att lösa det som faktiskt spelar roll (mat, tak över huvudet, en trygg inkomst och goda relationer till fina människor).

Jag såg så SJUKT mycket fram emot att berätta för er och hela världen om vårt nya äventyr som inte bara upptog mina tankar utan också faktiskt på fullt allvar grodde i mig. Jag längtade så efter att få ta med den där ungen på utflykter i naturen, att lära den allt jag kan, och såg också fram emot alla de äventyr det här barnet skulle (troligen på gott och ont) erbjuda mig.

Men så kom oron – tänk om nåt händer?!? Vi hade berättat för våra vänner och familjer ganska tidigt, och även för mitt jobb. Jag snurrade in mig i tankarna att vi kanske har jinxat det, vi kanske ska sluta berätta för folk, det kanske är bäst att vänta till den där veckan när missfallsrisken går ner… Sen kom det en liten skvätt blod och jag totalfreakade. Hjärtat frös till is och hela tillvaron stannade till. Men vi fick bra hjälp av vård och vänner som vänligt men bestämt berättade för oss att det är vanligt och helt normalt och ingenting att vara orolig för och sluta för i helvete googla och kolla på familjeliv! Men jag var ändå orolig. Kanske för att jag visste med någonslags intuition, kanske för att alla blivande föräldrar är oroliga.

Och så fick jag gå till doktorn för att stilla min oro. Det var bara därför jag gick dit, och alla försäkrade mig om att allt är fullt normalt. Men. Där fanns inga hjärtslag. På den svartvita skärmen fanns ingenting. Det var ingen aktivitet i magen. Vår bebis skulle inte bli nån bebis längre.

Återigen chock. Total andnöds- och ögonsvartnande chock. Mindre än två månader efter den senaste livsomvälvande chocken. Nu var läget tillbaka på noll, fast ändå helt annorlunda. Istället för ett äventyr i form av en bebis, blir äventyret nu att hantera att livet måste vara utan den där bebisen – som inte ens har hunnit finnas (mer än helt osynlig för omvärlden i min mage). Ett minus ett kan omöjligt bli noll, liksom. 

Mellan skov av hopplös förtvivlan och hjärtskärande sorg så hittade jag efter några dagar en ny längtan, så enkel som att jag bara längtar efter en ny plan. Att sörja, och att sen sakteliga gå vidare. Samtidigt som drömmen om just den här bebisen bleknar och försvinner så känner jag dessutom en slags lättnad. Kanske var det inte tid för vår skrutt just nu. Kanske var hen sjuk, kanske skulle hen inte klarat av det liv som väntar utanför min mage. Självklart går tankarna också i banor om att försöka igen, men litegrann fasar jag inför tanken. Vad är det för värld jag kan erbjuda nästa generation? I vad för samhälle ska de växa upp, och vilka värderingar ska forma deras liv? Kommer det bli fyllt av kärlek och natur, eller terror- och klimathot? Att våran bebis inte kommer att födas och bli ett barn ger på ett sätt ett litet skönt andrum – vi har nu fått möjligheten att tänka efter ordentligt – vad vill vi ha av livet och vad vill vi erbjuda och bli erbjudna i framtiden? Det känns nästan fysiskt hur liksom livsvägen bara fortsatte rakt fram men att tillvaron svängt av och hittat nån annan väg, som säkert också kommer leda någonstans, bara det att jag inte visste om att avtagsvägen fanns där.

Så från att jag trodde att jag skulle skriva om träning inför ett fjällmaraton, till att jag trodde att bloggen skulle handla om typ hur en fjällvandrar med en växande mage och löser framtida blöjbyten i tält, blir det nu kanske några bilder från en rätt oplanerad semester. Och sen kommer något annat.

Karln min pratade med sin vän som hade sagt något om att livet är fullt av ändrade planer. Och det är ju så. Vad vore livet utan ändrade planer? Inte så vidare värst mycket. Det är ju de ändrade planerna som tvingar oss till nya utmaningar och ger oss möjligheten att växa. Även fast det känns genomklyschigt att skriva det… Mitt i de här kraschade planerna så har jag fått möjligheten att växa, och hitta en annan väg igen. Det blir spännande att se vilken väg det blir! 

Som fågel Fenix

Jag har länge längtat efter att börja skriva igen, inte minst med tanke på de olika ”årsdagarna” (ett år sedan jag åkte till Danmark, ett år sedan jag började cykla, ett år sedan jag var i Grövelsjön, ett år sedan just den där dagen, etc).

Men som vanligt finns det en massa hinder, annat som ska göras och fixas med, och som vanligt sitter de flesta hindrena i huvudet på mig själv. Som t.ex. att jag måste fixa till en ASFIN hemsida innan jag kan börja skriva igen… och att olika vidarekopplingar m.m. ska funka. Och sen, jag bara kan ju inte fortsätta skriva under Skandinavien på längden, nu när jag sitter fast i sthlm och inte alls är ute på några längder… Så det nya fick bli Insikter & Utflykter. Jag tror att det kan bli rätt allround så att jag slipper göra om allt flera gånger😉 Nu tror jag att jag fått till det mesta, ska bara byta namn på min facebooksida också, sen jävlar!

Hoppas att ni har en fin sommar! Och att ni vill följa med på nya äventyr.

Vi hörs!

DSC_0976

2015

Idag var jag ute och gick en lång promenad i vintersolen. Oundvikligen började hjärnan summera året som gått… Och så kom jag på att jag saknat att skriva, så här kommer en liten årssammanfattning.

image

Många jag pratat med säger att 2015 varit ett skitår. Att det ska bli skönt när det är över. Jag känner faktiskt en liten gnutta sorg. Det kommer bli svårt att lämna 2015, för jag tror att det varit ett viktigt år för mig.

Jag brukar inte ha nyårslöften, men nyårsord. Liksom en förhoppning av vad som ska bli av året som kommer. Oftast har jag glömt av ordet vid årets slut… men jag tror att 2015 skulle få bli äventyrens år. Oavsett om det var det ordet jag valde för ett år sedan så tycker jag att det har varit ett sånt år. Präglat av äventyr, på så många sätt!

Det började med sista terminen i skolan. Bara det var ett äventyr i sig, att förbereda sig på att lämna ett system som jag i princip existerat i hela mitt liv. Dessutom inledde jag då en ny relation med någon som är viktig för mig. Kanske är det det största äventyret av alla, att släppa någon in på livet.

Sen var det ju den här utflykten… Klart att den var ett äventyr. Jag har flera gånger får frågan hur det har varit, och jag är fortfarande tvekande kring vad jag ska svara. Det finns liksom inte ord som förmår sammanfatta en sommar som den jag hade.

Men även efter sommaren har äventyren fortsatt. Jag har blivit sambo, jag har för första gången i mitt liv flyttat tillbaka till ett ställe jag tidigare bott på. Jag har sökt jobb. Jag har fått jobb. Jag har jobbat. Jag har försökt få ihop ett vanligt liv med jobb, sambo, familj och vänner samt egna intressen. Allt det är för mig också en sorts äventyr.

Dessutom har jag testat följande: Att misslyckas, att säga ifrån, att våga chansa, att vara beroende av andra människor, att stå ut, att låta saker vara och ske, att testa nya tankebanor och nya vägar, att våga skriva om sånt som jag inte tror att folk är bekväma med att läsa m.m. Fy satan vad äventyr det har blivit!

Det är med förväntan och spänning jag ser på 2016. Vad kan det bli för år?? Det lär ju bli rätt äventyrligt det också.

Men mitt ord för 2016 tror jag ska bli enkelhet. För är det en sak som jag verkligen tagit till mig i år så är det att hållbarhet inte bara handlar om att minska på det en köper och slänger, eller att öka det en gör bra, utan också att faktiskt minska på det en gör. Och det tjusiga i det är att livet då också bli enklare, gladare, smidigare. Överallt läser jag om hur vi måste ändra på känslan i samhället som går ut på att vi lever i brist, att vi saknar något, eller att ”andra” kan ta något viktigt ifrån oss. Det jag läser och också tror är att den bristen inte finns. Därför tänker jag försöka ”down-shifta” under 2016. Leva enklare. För mig själv. Minska på jobb, uppdrag, och saker. Vi får se hur det går…

Jag lyssnade förresten på Alice Teodorescus vinterprat igår. Om kärlek. Kände att vi var överens om mycket, Alice och jag. Jag skickade följande julrim till några vänner på julafton och vill gärna dela det med er också:

Änteligen är stunden kommen,
För ännu ett hederligt juleomen.
Efter Kalle, klappar och julbord,
Är det ju dags för Ninas julord!
Det har blivit en tradition att rimma,
Så här uti julaftons sena timma.
Om vad ska det handla i år mån tro…
Något om bilar, eller en ko?!?
Nej, en hälsning om kärlek jag sänder,
En sån flummig en om att ta varanns händer.
För året har varit fyllt av rätt mycket oro,
Rädslor, förändring och sånt som inte är som det en gång voro.
Även för mig som helt allena,
Fick för mig att gå tills jag fick ont i bena.
Av den långa färden en sak jag lärt,
Vårda de nära du håller kärt.
Men älska även de du inte känner än,
Rätt var det är hittar du en ny vän!
Vi människor är ju som starkast i grupp,
Har vi kärlek i ryggen får rädslan se upp.
Tillsammans kan vi lösa typ det mesta,
Är du tveksam – stick ut och testa!
Utan att bli allt för randig på längden,
Vill jag påminna dig att du inte är en i mängden.
För mig är just Du otroligt betydelsefull,
Det är en fröjd att just du vandrar på jordens mull.
Fyll nu med värme och kärlek ditt hus,
Och låt oss fylla nästa år med bus!
God jul till dig, och gott nytt år!
Jag önskar att du mängder av kärlek får.

image

Det var allt för nu, vi hörs igen 2016!